- hon, den där nisse '

...Har jag börjat fundera på alla de smågrejer jag har och gör i mitt liv, som jag inte riktigt tror att mina närmaste vet om... Jag pratade med vän härom veckan och berättade att jag skriver mycket...dikter, texter, berättelser som jag inte visar för någon. En eller två gånger har jag visat några texter och dikter, men då har det varit för min lärare bara. För mig är mina texter så personliga, att jag inte riktigt vågar visa det för någon. Så nära har jag nog inte varit någon för att känna att de ska få läsa mina innersta tankar och funderingar. Som jag försökte förklara för min vän, skriver jag mycket på det sätt att man får läsa mellan raderna, dra egna slutsatser... Men att visa min lilla "poetiska" (lol) sida för någon, är omöjligt... Därför tror jag också att inte många förstår eller tror att jag skriver mycket. Men för mig är det terapi, det är ett sätt att komma bort, att rensa tankarna och bara få vara med sig själv och sina tankar och drömmar...

(babygirl, jag lovar att du ska få se mina foton någon dag)

I nian kom jag trea i en uppsatstävling Uppsala kommun höll...Man skulle skriva en uppsats med rubriken "Om världen låg i mina händer". För de som känner mig, vet att politik är min passion, och den uppsatsen var mitt sätt att få skriva och säga allt jag tyckte och tänkte på den tiden. Jag tror inte mina åsikter förändrats speciellt mycket sen den tiden faktiskt... Även om jag tycker att jag förändrats riktigt mycket som person sen högstadietiden...På gott och ont.

Jag pratar oftast inte om politik med nya människor jag träffar. Jag pratar knappt om politik med mina vänner... Fast ändå är det bästa jag vet är att diskutera. Jag är som bäst när jag diskuterar... Debatter, utfrågningar, diskussioner...Allt sånt, det är så kul, så givande. Det spelar ingen roll vad jag diskuterar om.. Det kan vara allt mellan himmel och jord..Det är ändå det bästa som finns. Nu för tiden säger jag bara min åsikt, jag orkar inte försöka pracka på mina åsikter på någon annan. Men jag tycker det är viktigt att man lyssnar på andra, och även får andra att lyssna på andra infallsvinklar i olika frågor. Jag saknar mina diskussioner med Billen (som jag för övrigt ska äta middag med, T ska med också... Det var jag, Billen och T under luncherna..lektionerna.. Jag och Billen diskuterade, och T irriterade mig genom att hålla med Billen...hahaha även fast han inte alls var blå egentligen...Men allt för att irritera nisse..hehehe)...Dessutom diskuterar jag inte med människor som inte är insatta i exempelvis politik. Att diskutera med en moderat som inte vet vad moderaterna står för är bland de mest pinsamma sakerna som finns. De kommer med såna dumma argument, att man står där alldeles speechless...= )...

Frågan är... Ska man våga visa sitt rätta jag? Som jag sagt tidigare tog det jättelång tid innan min ex fick se mig för den jag är... Den knäppa, ganska så otroligt störda, jag. = )...hehehe... Det tog lång tid innan jag vågade slappna av och visa vem jag är. Men inte ens han fick läsa något av det jag skrivit. Jag tror inte ens att han visste att jag skrev... Aja.. Ska man visa vem man är? Visa alla sina egenheter och hoppas på det bästa? Jag är ju inte bara en shoppinggalen tjej... Politik över shopping, any day!