- hon, den där nisse '

Har ni någonsin känt er fast? Fast mellan olika viljor, förvirrad, och alldeles vilsen? Jag har gått från att vara den mest målmedvetna tjejen i klassen, till att vara kluven och förvirrad. Plötsligt känner jag den ångest som alla runtomkring mig kände i gymnasiet, när de inte alls visste vad de vill få ut av livet, samtidigt som jag visste precis vart jag var på väg. Jag har aldrig varit rädd för förändringar, även om jag är hemmakär. Att träffa nya människor är inga problem för mig, att bosätta mig i en ny stad är inte heller en biggie. Eller, det kanske är det nu. Nu när jag trivs så bra, nu kan jag känna att det känns jobbigt att ta sitt pick och pack och bara flytta till en annan stad där min future education finns.

Härom kvällen pratade jag med J. Han bodde i LA i ett halvår, där han pluggade och spelade basket. Han sa nånting som fick mig att tänka till, något som hela tiden snurrar runt i mitt huvud nu. Han sa att han vill bort från Uppsala ett tag, till någon annan stad, land.. men komma tillbaka senare för att bo här i Uppsala för alltid. Det andra stället han flyttar kommer då alltid också kännas "som hemma" också, så om han någonsin vill komma bort, så har han ett "andra hem". Jag har aldrig sett det på det viset. Det låter väldigt klokt, att ha ställen man alltid kan återvända till.. J har LA nu, och förhoppningsvis fler spännande ställen he can explore and go back to...

Jag har "under åren" (hahaha..jag är bara 20 men låter redan som 35... men det gör inget.. annars brukar jag låta som 12 ;-) ) alltid haft många människor runtomkring mig... Jag har alltid träffat nytt folk, alltid haft breda bekanskaper. Från att ha umgåtts med "smygrassar" till värsting"blattarna" i skolan och tillochmed med stans snobs... Så är det är nu jag inser, att mina vänner från 8-9an, det är de som är värda guld, om inte så mycket mer. Att ha träffat så många nya människor, förlorat en great deal av so called friends, så vill jag inte lämna mina treasures nu. Jag vill inte lämna alla de människor som gör mig lycklig ända in i själen. Jag vill inte, men ändå kommer det bli så.

M&J är Piff och Puff.. Och nu tror jag faktiskt, att jag börjar få min alldeles egna vapendragare, L... Det var ett tag sen man hade en sån.. 1an i gymnasiet dog det ut, de trodde man inte... Men det som skedde var nog bäst för oss båda.. Hursomhelst, jag kan inte lämna min banan i pyjamas nu ju! Men jag ska absolut inte välja en utbildning bara för att vara nära mina vänner, för det kommer jag få äta upp i resten av mitt liv senare... Tänk va underbart att komma in på Läkarlinjen här i Uppsala.. Skaffa en lägenhet nere i stan, och veta att livet bara kan bli underbarare för var dag som går. Det enda som står i min väg är hmm.. Ett 2.0 på högskoleprovet..Hmm...